Ett år på drömjobbet
För drygt ett år sedan ringde min dåvarande bekanta, vi kände knappt varandra, Alireza mig. Jag blev ganska paff – varför ringer han mig så här mitt på dagen? Inte för att jag jobbade just då, hade precis avslutat en timanställning på Västtrafiks kundtjänst och var arbetslös och rätt så miserabel. I en annan regi skulle jag syntolka för honom och Victoria i Unga Synskadades bokföring. Hade samtalet med det att göra kanske…?
Han hade lite smått panik. Hans dåvarande personal hade sagt upp sig och han behövde ny personal snabbt. Ett nytt arbetsbiträde. Arbetsbiträde? Jag fattade ingenting, men jag sa ja. Jag skulle börja på timmar och på lite oviss tid. Snackade vi veckor eller månader? Det visste han inte då. Men som arbetslös var jag väldigt tacksam för jobb – oavsett framtid.
Vi träffades några dagar senare på Redovisningsfiman för att fixa bokföringen. På busshållsplatsen på vägen hem frågade han mig om mina tankar på timlön. Jag kände mig tuff och krävde samma som Västtrafik hade gett mig. Han hummade till svar och sa att han fick räkna på det och återkomma.
Jag ångrade mig nästan i samma sekund och kände mig dum och lite kaxig, men sagt var sagt – bära eller brista. Han ringde samma kväll och accepterade. Jag pustade ut och kände en vinnande känsla inombords. Veckan därpå skulle jag börja.
Jag möttes av Victoria (Oja), min underbara kollega, som fixade min e-post och allmänt körde in mig på arbetsplatsen.
Jag kastades rakt in i årsmötesruschen för Unga Synskadade Väst. Röstkort skulle punktas, nu – nu! Jag visste inte hur man gjorde... Problemet var att det var bara ”min” dator som hade programmet för punktskriftsskrivaren. Oja fick stöta in igen och snabblära mig. Det var en tuff första vecka. Men jag tog mig igenom det. Jag var så trött varje kväll och helgen efter första veckan spenderades i lugn och ro för reflektion och vila.
Veckan gick, veckan därpå gick också. Jag fick egna nycklar och introducerades till öppning-/stängningsrutinen med larm och tillhörande moment. Veckorna blev till en månad. I mitten på april ville Alireza ha ett litet utvecklingssamtal med mig. Jag minns att jag var lite uppskruvad. Hade jag arbete eller inte efter? Var han nöjd med min insats?
Jag hade skämtat med min mamma dagarna innan att jag hade som en baktanke att göra mig så oumbärlig att han inte kunde släppa taget om mig – men hade jag lyckats med det i verkligheten?
Alireza är aldrig långt ifrån skratt och det är jag glad över, han kan konsten att lätta upp stämningen. Men den dagen – så fort han stängde dörren efter sig till Allrummet var det stenansikte och gravallvarlighet över hela min chef. Det kändes som om det gick i slow motion. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, satte han sig ner vid bordet. ”Jaha, hur trivs du då?” frågade han mig. Jag sa sanningen – det var enkelt, jag trivdes som fisken i vattnet. Han hummade och ja-ade. ”Skit vad nervös han gör mig!” for igenom mitt huvud.
För första gången i mitt liv erbjöds jag en provanställning. Jag jublade inombords. Maj till och med oktober, det skulle bli en fantastisk sommar med andra ord. Månadslön, vettiga arbetstider, lagstadgad semester. Min första officiella semester!
Men han hade ett krav, jag måste gå en kurs i bokföring.
Redan samma kväll satt jag som en dåre och letade efter utbildningar lite var stans. Jag hittade en passande på Folkuniversitetet. Den skulle börja kort därpå, det fanns även en kurs senare i höst. Jag ringde Alireza för att bolla med honom men han svarade inte. Typiskt! Kände mig våghalsig och anmälde mig därför till kursen, också här – bära eller brista. Sådana kunskaper kunde jag ha nytta av privat om det skulle falla. Han ringde tillbaka efter ett tag och godkände.
I två månader knegade jag vid skolbänken och försökte hitta nya fack att placera ut all ny kunskap i. Två förmiddagar i veckan innan jobbet. Långa dagar… Men det var mödan värt. Det är kunskaper som gynnar både företaget och mig.
I samma veva som jag fick min provanställning började den nya ombudsmannen Catarina (Catta) på US Väst. Dealen mellan mig och Alireza var om hon fick ”fast” snabbare än sex månader så skulle även jag få det. Det fanns liksom ingen anledning att dra ut på det tyckte han. Jag höll med, åh vad jag höll med.
Catta kände jag ytligt från US olika aktiviteter. Men vi växte fram som nära kollegor och nu mot slutet även som nära privata vänner.
Runt midsommar hade vi en after work för arbetsplatsen. Jag vet inte hur jag och Catta gled in på ämnet, men vi diskuterade hur jul och mellandagarna skulle se ut. Hur mycket gratis ledighet skulle det bli. Till vår besvikelse skulle julen och mellandagarna 2011 falla väldigt ofördelaktigt. Alireza och Oja blev lite trötta på oss. Men vi gillade att planera. Fast vi kunde hålla med om att ett halvår innan var lite, lite, att ta i.
Sommaren var lugn och spenderades ganska ofta ensam på kontoret. Men det var inga problem – jag hade mina uppgifter. Oja hade mycket semester och drog till bland annat Gotland. Catta hade en del hon med. Men hon var inte borta lika mycket som Oja, det var en tröst i tillvaron.
Under våren hade Oja samlat på sig massvis med e-poster som hade studsat. Mitt jobb var att leta reda på nya aktuella adresser. Det var ett knegande utan dess like. Mad research scills. Men jag var aldrig sysslolös. ”Har du mycket att göra?” kunde Catta komma och fråga. ”Det är relativt”, svarade jag tillbaka. ”Men det är inget som brinner just nu…”. Mot slutet, innan min egen semester, hade jag nedräkning på mina ”älskade” studsar. Vi utvecklade en slags hatkärlek. Jag jublade när den sista var klar. Vilken sommar…
Jag skulle ha semester i tre veckor. Min första semester, som jag längtade!
Men något kom i vägen. Redovisningsfirman behövde hjälp med att bocka av medlemsavgifterna som hade kommit in på Plusgirot. Alireza trodde att det skulle ta ett par dagar, max. Det var i veckan innan min semester. Men det var så stort. Jag fick ta första semesterveckan pö om pö. Lägga på en dag när jag insåg att jag inte var klar. Hela den veckan gick.
Egentligen gick det ingen nöd på mig. Jag jobbade knappt halvtid då och var ute genom ytterdörren till kontoret innan jag hann reagera igen. Jag hann med lite halvsemester ändå. Dessutom, veckan jag skulle med till Turkiet på US Väst utlandsresa blev då under semester istället för tjänstledighet. Det gjorde inte alls ont.
I början på september fick jag en ny kollega. Projektledaren för US Skåne, Mathias. Jag gick upp i tjänstgöringsgrad och fick sätta mig in i en ny verksamhet. Men det var inga problem. Det var jätteroligt. Ytterligare en kollega att köra med. Men han är rätt duktig på det själv – practical jokes är han grej.
2 oktober åkte jag med US Väst till Turkiet. Vilken härlig semestervecka det blev! Alla mina kollegor var med i olika konstellationer, allt från deltagare till kursledning. Jag själv var med som ledsagare.
I samma veva gick jag över i tillsvidareanställning på Framgången. Jag var återigen överlycklig. Min första fasta anställning någonsin. Helt fantastiskt att få det förtroendet från Alireza och att mina kollegor uppskattar det jag gör.
Hela oktober månad präglades av smått stress och överplanering. Varje dag var full, varje helg var full. Var det inte jobb så var det SRFs kongress eller en US Väst-aktivitet. Inte mig emot, men både jag och Catta såg fram emot lugna november. Oktober 2011 går till historien som en fullspäckad månad.
November och december flöt på. Då jag jobbar halvtid dealade jag med Alireza och kollegorna så att jag kunde jobba ihop till ledighet i mellandagarna. Hade dessutom fyra semesterdagar från när jag blev tillsvidareanställd.
2 januari var jag tillbaka i kontorsstolen men nya tag och mycket inspiration. Vi på Framgången återupptog våra Strategimöten som legat nere under att par år. Varje månad ska vi träffas och se över vad vi har gjort och planera nya punktinsatser och projekt. Det känns som om jag får mer inblick och vävs in i uppgifterna, mer än bara mina egna uppgifter som arbetsbiträde. Personligen gillar jag det!
Vår Facebooksida fick sig en spark också och vi lägger ner mycket tid på att förvalta den informationskanalen. Det ligger i tiden och Framgången vill vara med vid fronten.
Jag får hopp om arbetslivet när vi inleder kontakt med två potentiella kunder. Vi träffas och snackar igenom deras behov och vad vi kan erbjuda. Tyvärr går det inte som planerat och intresset svalnar. Men det gäller att inte deppa ihop över det. Se det som en erfarenhet. Nu vet vi ännu mer vad vi kan trycka på vid kommande kundbesök hos just den typen av kunder.
Inför ruschen med att årsmötesinbjudan för US Väst fick jag bevisat för mig och för alla andra att jag hade lyckats göra mig oumbärlig. Men det var inget jag jublade över – ville inte att verksamheten nästan skulle rasera på grund av det.
Jag var sjuk ett par dagar. Etiketter till brevutskicken skulle skrivas ut och givetvis skulle inbjudan även punktas. Det blev smått panik. Som tur var kunde jag komma till jobbet dagen efter Catta ringde, det var absolut i sista sekund breven skickades.
Så fort det var klart satte jag mig och gjorde överpedagogiska lathundar för både etikettutskrifter och punktprogrammet, maskinen och utskrifterna. En sådan situation skulle inte få uppstå igen.
I mitten på februari blev Mathias tjänst som projektledare förlängt till december 2012. Det betyder att även jag får fortsätta som hans arbetsbiträde. Garanterat halvtidstjänst hela året, det är inte illa det!
Under februari och mars är en kampanj för Punktskriftsmenyer i full gång på Framgången. Det är mycket att göra och det finns ingenting som heter ”jag har inget att göra”. Inte för min del i alla fall. Det är varken superbråttom eller överväldigande, men jag har att göra. Kampanjen lanseras 1 april och löper på till maj och juni. Hela våren är präglad av hårt arbete och sälj-sälj-sälj!
Ett år på Framgången. Jag har fem stycken olika avtal i stegrande ordning i Framgångens avtalspärm. Det är mer än någon annan anställd, enligt Alireza. På så kort tid dessutom. Det har varit en fantastisk arbetsplats att få växa på.
Tack Bossen, tack kollegorna för det här året. Jag ska jobba på att göra mig lagom oumbärlig, jag lovar!
Ha tålamod!
Nu var det länge sedan jag bloggade. Skämmes på mig!
Men till mitt försvar har det varit en period av hårt kneg och många tidskrävande uppgifter. Det har helt enkelt inte varit försvarbart att avbryta någonting för att blogga.
Nästa vecka däremot, närmare bestämt den 15 mars. Då kommer det ett långt inlägg. Då har jag varit anställd på Framgången i ett år. Jag kommer publicera en liten krönika om året.
Men redan på tisdag bloggar jag på bloggen Ett gott arbetsliv. God läsning då!
Ha tålamod!
Trevlig helg!
Edert kära Arbetsbiträde
Här får du en present av mig
www.facebook.com/framgangen
Hur underbart som helst! När det går bra för jobbet går det bra för Arbetsbiträdet. Det hänger ihop!
I och med att vi fick en ny slashadress fick jag äran att ändra länken på vår hemsida. Jobbet som hemsideadmin är långt ifrån enkelt. Matchen var inte helt lätt då jag glömde den väsentliga koden "http://" före adressen ovanför. Lite teknisk är jag, men så teknisk att jag förstår varför koden måste stå framför... Det var ett under att jag ens kopplade det.
Mitt i allt tangethackade och huvudkliande kom Föreningskollegan med en bunt papper jag fick läsa igenom och försöka förstå. Där fick jag först läsa alla fem bladen med baksida för att fatta innebörden med hela bunten. Det var en faktura för medlemsavgiften, en organisationslista där ordförande och så vidare skulle skriva ner sina kontaktuppgifter på, en inbjudan till en stämma, ombudsförteckning till stämman, dagordning till stämman och till sist en nomineringslista till stämman. Mycket papper som inte hängde ihop först men senare fick ett sammanhang.
Knäppa utskick man får ibland... Det sysslar inte Framgången eller Föreningen med! ;)
Föreningens Göteborgsförening ska ha årsmöte i slutet av januari och det är dags att skicka ut handlingar. Jag fick i uppgift att punkta handlingarna. För att vara många och stora utskrifter skötte sig Bralle utmärkt. Ett hett tips bara till er som använder sig av punktskriftsmaskiner; När maskinen är på väg att ta tag i en utskrift, kör inte in huvudet i skåpet just då. Vilket oljud den för! Varför ska jag ha så bråttom med att få ut tidigare utskrifter för..?
När jag senare rev av skyddspappret för klisterremsan på ena kuvertet gav jag det till Föreningskollegan och utbrast "Här får du en present av mig!" Jag fick en kram till svar. När vi vände oss om tittade Projektledaren på oss och skrattade. "Ni ser ut att ha mycket roligare än mig." Det hade vi för han skrev ihop en dagordning till sitt kommande styrelsemöte.
Min dag har varit lugn och arbetssam. Vad morgondagen bringar vet jag inte exakt. En del facebook-rabiat-aktivitet kan jag lova i alla fall!
Bonusinlägg - Hard work räknas!
Redan imorgon börjar brottningematchen med Inställningar-fenomentet på Facebook där jag och Företagskollegan ska ta dusten med slashadressen. Men vi är ju ett sånt dream team, så det fixar vi galant.
Nästa delmål presenteras i veckan. Vi måste tänka om och tänka mer, ni fans tog oss på sängen kan man säga.
Ha en underar tisdag!
Hälsningar
Facebookadmin
Företaget blir publikt - här arbetar Arbetsbiträdet!
Jag och Företagskollegan vill kickstarta vår sida på Facebook. Fler ska gilla oss, fler ska vara aktiva i flödet. Vi ska synas på webben. För att det ska hända måste vi lägga ner lite tid varje dag då vi klär på oss rollen som Rabiata Facebookadmins. Hört det moderna uttrycket "troll"? Det kommer från engelskan och just den betydelsen är ungefär person som är extremt aktiv på nätet och kommenterar över allt och ingenstans. Jag ska bli ett troll. Rabiat troll dessutom! När jag ändå slänger mig med slang kan jag kasta in ordet smurfa. Det är en ordlek med ordet surfa som i surfa runt på internet. (Sorry för dumförklaringar här...) Här kommer det: Jag ska smurfa runt som ett litet rabiat troll!
Nog med trams, det är lite allvar med. Det är sant att vi måste lägga ner mer tid på vår fanpage. Jag tror vi kan nå kunder via de sociala medierna också bara vi lägger ner lite arbete som grund. Från vår sida måste vi smurfa runt på ALLA andras Facebooksidor, gilla och kommentera där. Kanske rent av tipsa om våra tjänster och utbildningar.
Delmål ett är att kunna få en slashadress och då måste man ha minst 25 stycken som tryker på Gilla-knappen. Hjälp oss i det arbetet! Smurfa in och var rabiat du med! Kolla bland annat in våra frågor vi ställer till våra fans.
Sök på "Framgången - Planering & Påverkan" eller klistra in länken nedan.
http://www.facebook.com/pages/Framg%C3%A5ngen-Planering-P%C3%A5verkan/142856345783786
(Ful länk ovanför.. Efter 25 gilla-tryckningar kan vi istället skriva "www.facebook.com/framgangen" eller liknande. Mycket snyggare!)
Nu blir Företaget publikt, men det gör inget. Mer publicitet skadar inte! Ett steg i rätt riktning i alla fall. De flesta vet redan vem jag är ändå. Så, välkommen till Framgången - Planering & Påverkan!
Vi har en hemsida också, smurfa gärna runt på den med. www.framgangen.se
Medans jag smurfar runt är Föreningskollegan Arkivrabiat. Vi är ibland på helt olika vägar...
Passet innan fikarasten har jag frenetiskt letat efter boende åt Föreningens årsmöte. Räknat på priser och blivit helt matt över vad saker och ting kostar. Till slut hittade jag rätt och en bokning är ivägskickad.
I övrigt har småsaker tagit upp mycket tid. Skicka brev, svara på mail, svara i telefon, dubbelkolla kalendern. En helt vanlig dag för Arbetsbiträdet med andra ord.
Tryck på Gilla-knappen!
God fortsättning!
2011 kunde inte ha varit bättre. Undrar hur privatpersonen Rebeccas arbetsliv hade sett ut om inte Bossen hade ringt upp mig i början av mars och frågat efter hjälp. Något som började med osäkert på timmar som nu 2012, resulterade i tillsvidareanställning och djupt rotade relationer till Bossen, Företagskollegan, Föreningskollegan och Projektledaren.
Jag kan nu avslöja, med glimten i ögat, min tanke ett par veckor innan provanställningen i våras om att göra mig förpillat oumbärlig. Jag trivdes så bra och ville verkligen jobba kvar.
Om jag lyckats får någon annan avgöra. Men den tanken finns alltid i mitt huvud, då man alltid kan göra bättre ifrån sig - att vara bäst är långt ifrån statiskt och något man måste jobba på.
Vad som händer under 2012 vet jag inte riktigt. Förhoppningsvis, och något vi alla tre på Företaget jobbar på, är att utöka verksamheten och värva till våra kurser, föreläsningar och tjänster. En vacker dag hoppas jag att min tjänstgöringsgrad ökas och mina arbetsuppgifter blir fler.
Kansliet/Kontoret har fått en liten upprustning. Det utlystes en Kanslidag där all personal skulle göra i ordning och rusta upp så smått. Föreningskollegan tog hand om servern där hon organiserade och säkerhetskopierade. Projektledaren och jag själv slängde ut i pricip allt ur Kopieringsrummet, ändrade om hyllor och hyllplan, lade allt i den ordning vi ville ha det och märkte upp hyllorna efter ett bokstavs- och siffersystem för att underlätta för orienteringen. Resultatet blev mycket gott. Det är en fröjd att gå i där numera. Jag vet precis vart saker och ting ligger! Bossen kan läsa i dokumentet på den gemensamma servern var pennor eller block ligger och sedan leta upp rätt hylla och rätt hyllplan. Superbra!
Kanslidagen avslutades med en mycket trevlig arfterwork.
Vi har kommit ett steg närmare ett kontor till mig. En snickare har varit här och mätt och bedömt. Han ska skicka en ritning som sedan Projektledare, fast i egenskap av Föreningsordförande, skicka vidare till bostadsrättsföreningens styrelse. Jag hoppas på snabba led. Mer om det senare!
Jag kan fortfarande inte lova en kontinuerlig uppdatering av bloggen, men jag ska göra ett gott försök att uppdatera oftare och så ofta jag förmår.
Tack för uppmärksamheten och God fortsättning!
Det oumbärliga Arbetsbiträdet ;)
En dag på stan med Projektledaren
För att hinna med, då vi tänkte härja runt på kollektivtrafiksfordon, började jag arbetsdagen två timmar tidigare än vanligt. Vi hade bestämt möte vid Samlingsplatsen för att gemensamt åka till Låssmeden. Efter en ryckig spårvagnsfärd var vi framme och där jag lämnde min nyckeluppsättning in för kopiering. Det skulle ta en bra bit in på eftermiddagen innan de var klara, men klara för avhämtning innan stängning kl 16 i alla fall.
Vi drog vidare. Började med att hoppa på "fel" spårvagn, men som tur var gick den till en annan hållplats där bussen mot Varuhuset gick förbi, så det spelade ingen roll egentligen. Vi fick oss ett gott skratt när jag vaknade upp och insåg att vi var på fel, men inte så fel ute ändå. Väl på hållplatsen blev det en stund av väntan, men den gick väldigt lätt att slå ihjäl med snack och stoj. Mest stoj, det är ju Projektledaren vi snackar om!
Knappa timman senare var vi framme vid Varuhuset. Klockan var slagen lunch och vi tog därför lunchrast i restaurangen. Under måltiden snackade vi om varandras planer inför jul och hur vi brukade göra. "Ska du hem till mamma eller pappa?", "efter eller före Kalla Anka?" och en mängd andra likanade frågor.
Jag uppskattar skarpt dom där dagarna när jag får ha en av mina kollegor för mig själv. Det är viktigt att lära känna varandra individuellt också för att få en bra gruppdynamik, tycker jag. Få hitta Projektledaren - Arbetbiträdet-rollen och inte bara Grupp-rollen.
Efter en utsökt köttbullar med mos-måltid gick vi ner en våning för att ragga upp en kundvagn. Han fattade direkt tag om handtaget och skulle tydligen köra åbäket. Jag gnällde som en tvååring, på skämt givetvis, om att jag ville sitta i vagnen. Vi förde allmänt liv och fick blickar från stressade föräldrar och sura gamlingar - men det brydde vi oss inte om, lät dom glo.
Vi lyckades passera en speciell genomgång hela tre gånger under 45 minuter. Vi var inte så strukturerade som vi borde ha varit. Sista gången sa Projektledaren att han kände igen så och då påminde jag honom om att det var tredje gången vi passerade där och vi skrattade åt oss själva.
När vi passerade Barnavdelningen fick jag syn på en söt liten mini-kaffeservis och sa till Projektledaren att vi skulle kunna byta ut porslinet på Kansliet mot det där söta. Han skrattade gott åt det, och tyckte att vi kunde byta ut Företagets egna porslin mot det där också. Tanken på hur förvånade våra kollegor skulle bli fick oss att skratta ännu mer.
Vi fick med oss allt utom två saker. Den ena ska Projektledaren åka tillbaka till Varuhuset imorgon för att införsaffa och den andra får han besöka en annan affär för. Resultatet blev ändå gott. En timma på Varuhuset är nog personligt rekord för mig, jag visste inte att det gick att tillbringa så kort tid där...
Färden tillbaka påbörjades och började med en väntan på 25 minuter. "Så är det här på landet, vettö" sa jag till Projektledaren. Vi satte ner våra kassar och slog oss lättat ner på bänken i kuren och väntade och tjötade.
På bussen insåg vi att Låssmeden skulle hinna stänga innan någon av oss hann dyka upp. Projetledaren ringde därför och hörde efter för diverse betalningssätt och meddelade att vi kom dagen efter istället. Jag fick det ärofyllda uppdraget att hämta ut mina och det nya paret nycklar. Yay!
I samma veva smsade Föreningskollegan och hörde efter hur det gick för oss. Jag meddelade att vi snart skulle dyka upp och då erbjöd hon sig att ha kaffe färdigt. Underbar, det är hon alltid!
Dagen gick till historien som trevlig och givande. Då förenade iallafall jag nytta med nöje!
På återseende snart!
Hälsningar
Arbetsbiträdet
Distans är nyttigt, kanske tråkigt för vissa - but here I am (again)!
Nästan två månader av avsaknade inlägg har gått. Jag kan inget annat än att be om ursäkt för det. Det har bara inte funnits inspiration, tid eller ork över för att blogga. Oktober månad rann ur mina händer fortare än jag anade och nu är nästa hela november gången. Ett sista dödsryck, som jag brukar säga när eftermiddagsfikan är slut här på kontoret, klarar jag nog av innan året är slut.
Till mina eventuellt nya läsare vill jag bara klargöra att det här är en renodlad jobb-blogg. Inga smaskiga detaljer föredras eller detaljer ur mitt privatliv skrivs ner. Det är jag stenhård med.
Det har, trots min inspirationsbrist, hänt en del grejer här. Både i mitt arbete och på Arbetsplatsen.
För det första, och det viktigaste av ALLT, är att jag numera är tillsvidareanställd! Jag är så himla lycklig över det kan jag meddela. Det är inte många ungdomar i det här samhället som kan skryta med det. Tack Bossen och Kollegorna för förtroendet! Jag hoppas att jag kommer göra ett lika bra jobb framöver som jag tror jag gjort innan. Inga problem egentligen när jag tänker efter, när man trivs så bra som man gör går det mesta som på räls.
Det andra, är att vårt Kontor har fått tillökning. Ytterligare en Projektledare har nu ett skrivbord här. Föreningen har anställt en projektledare för ett Medlemsprojekt under ett halvår. Så nu sitter vi tre stycken på rad och jag delar återigen telefonlinje med någon. Inte mig emot, MedlemsProjektledaren delar jag gärna linje med.
Planerna på att mura in mig, eller rättare sagt bygga mig ett kontor har ännu inte trätt i kraft. Jag väntar spänt. Nu när vi är tre personer som delar lokal längtar jag ännu mer efter en fristad. En simpel sak som att kunna lyssna på lite musik i bakgrunden är nästan utesluten då båda Projektledarna har telefonen som närmsta verktyg. Det är klart, jag kan använda lurar, men då stängs jag in på fel sätt - man ska kunna prata med mig liksom eller kunna ropa på mig. Jag brukar inte få känsliga telefonsamtal, men när de väl dyker upp så är det skönt att kunna stänga in sig och prata mer ostört. Sist det hände tog jag köket som tillflykt, inte särskilt optimalt om jag behöver datorn eller något att anteckna på. Det gäller att faktiskt kunna trolla med både knän och armbågar.
Det gäller också att ha is i magen. Jag är glad att jag iallafall slipper dela skrivbord med någon. Inte för att någon annan gör det här, men ändå!
Under oktober månad lyckades jag fara iväg på två semesteromgångar. I början jag hängde med Föreningen till Turkiet som ledsagare. Fantastisk vecka må jag säga. Inte för att öst tilltalar mig särskilt mycket, jag är mer av en semestra-i-väst-människa, utan för sällskapet. Insikter och bekantskaper, det kan Turkietresan få som rubrik.
Mot slutet av oktober åkte jag på en kort semester - hela tre dagar - till min syster i Glasgow. Helt underbart, den veckobrytaren behövdes verkligen då.
November kan jag inte säga så mycket om. Tiden fram tills nu har gått i rasande tempo. Arbetsvardagen har flytit på utan större hinder eller krångel. Förutom skrivaren då, men den krånglar ju för jämnan så det räknas numera till vardagen.
Snart är det första advent och så även snart jul. I och med min tillsvidareanställning har jag skrapat ihop semesterdagar som precis räcker till i mellandagarna. Det är jag glad för, nu när 2011s jul faller så otroligt dumt... Inga gratis klämdagar här inte. Nä nä... Men jag är glad att det löste sig med semsterdagarna iallafall.
Det får räcka för nu. Jag kan inte utlova inlägg varje dag, men de kommer postas betydligt oftare än vad det gjort. Det kan jag lova iallafall.
Sköt om er i höstmörkret, ta en pepparkaka så ni blir snälla så hörs vi snart igen!
Vem är du?
Arbetsdagen började redan tjugo över tio idag, kan man säga. Kan andra säga? Hur som helst. Jag och Bossen hade ett litet samtal om hur veckan ska se ut. Hur vi bäst kastar kring "mig" bland Kontoret och Redovisningsfirman. Ska jag ta av Företagets timmar som jag gjorde förra veckan, eller ska vi helt enkelt lägga på timmarna för Redovisningsfirman? Efter många om och men kom vi fram till tisdag eftermiddag och onsdag förmiddag. Jag fick i uppdrag att prata med mina Kollegor när jag kom till jobbet och sedan återkoppla till Bossen.
Över lunch diskuterade jag, och mina F-kollegor veckans upplägg. Projektledaren var ute på "ett ärende" som han hade sagt till Föreningskollegan. När vi hade kirrat schemat ringde jag upp Bossen. Innan vi hade "klubbat" tisdagen kom Föreningkollegan på att jag skulle ledsaga på annat håll nu på tisdag. Herregud! Det hade jag glömt av helt, eller snarare förträngt... Då fick vi revidera i telefonen. Vårt upplägg sprack där och då. Till slut, efter många och men där med, fick vi spikat en ny plan som lyder:
Måndag på Kansliet som vanligt, tisdag ledsaga på annat håll, onsdag eftermiddag på Kansliet, torsdag förmiddag på Kansliet och eftermiddagen på Redovisningsfirman, fredag förmiddag på Redovisningsfirman och slutligen eftermiddagen på Kansliet.
Det blir en smockad vecka. Men det gillar Arbetsbiträdet!
När fikat var över fick jag en hög med uppgifter av Föreningskollegan. Punkta ett par handlingar inför Utlandsresan på söndag. Kolla upp ett Tryckeri som kan göra fina banderoller inför en aktivitet runt Vita käppens dag. Layouta det som ska stå på banderollerna. Till sist layouta underlaget till ett punktskriftslotteri som ska vara ett inslag på en aktivitet. Jag hade att göra!
Precis innan fikan ringde min telefon. Jag svarade som vanligt med min lilla ramsa. Jag hörde bara brus. Till slut frågade en röst vem jag var. "Jag är Arbetsbiträde här." Rösten lät lite bekant, men samtidigt inte. Rösten envisades med att varken säga namn eller ärende. Till slut pep jag fram "är det du, Projektledaren?" varpå rösten lite förnämad svarade "vem är det?!". Jag var på bristningsgränsen, det var lite skrämmande att ha med en sån person att göra. En millisekund senare hör jag hur personen spricker och börjar skratta. Klart att det var Projektledaren! Vem annars?! Jag var rädd där ett tag alltså. Fy!
Jag får väl se det på den ljusa sidan och glädjas åt mina Kollegor som får sig ett gott skratt.
Eftermiddagen flöt sedan på. Som måndagar brukar göra. Kom ifrån Kontoret lite senare än planerat, men det gör inte så mycket. Det jämnar ut sig i längden!
Imorgon blir det Ledsagaren som berättar om sin arbetsdag. Bytet av roller får avsluta dagen!
Arbetsbiträdet goes Kontorsbiträde
Torsdag och fredag har jag varit lite på drift. Kontrollerad drift. Redovisningsfirman har bett om lite organisatorisk hjälp och även erbjudit lite upplärning inom bokföring. I förra veckan hade Helena, som är chefen där, ringt Bossen för att höra efter om det inte gick att hitta en lösning. De slet i sitt hår över röran och frustrationen. Självklart går saker att lösa - Bossen och Arbetsbiträdet är himla flexibla. Och, inte att förglömma, mina andra underbara kollegor som är otroligt flexibla och toleranta.
Torsdag eftermiddag, närmre bestämt kl 13, skulle jag "infinna" mig på Redovisningsfirman. Jag hade redan fått förklarat för mig vid ett attesteringstillfälle vad som behövdes göras. På bussen dit kom jag på mig själv att vara lite nervös. Helena och Jörn är båda jättetrevliga och så, men det här med en helt ny arbetsplats och allt vad det innebär med respekttrösklar och rutiner. Hur dom fungerar när vi är ett gäng på besök vid attestering kanske inte alls är samma sak när båda har näsorna långt nere i bokföringsprogram och fakturor. Jag vill inte säga "till min förvåning", för det var det minsta jag var. Men till min lättnad och förtjusning hade båda två en härlig inställning till allt och verkade uppriktigt glada för att jag satt i "min" stol som ett frågetecken ibland, och med håret hej vilt efter allt huvudkliande.
Jag blev kastad in i arbete 13:01. Jag fick en tjock hög med papper från en kund, alltså fakturor, kvitton och andra händelser, på mitt bord som skulle sorteras i kronolgiskordning. Omvänd kanske det heter? Januari längst bak i pärmen, så det mest aktuella hamnar överst. Det arbetet tog sin lilla tid om man säger så... Det tog 3 timmar av mina 4. In emellan hördes Helenas stämma från hennes arbetsplats. "Lever du? Rebecca?" Jag var så fokuserad och inställd, jag hörde inte de första gångerna. Jörn, som jag delade skrymme med fick nästan kasta ett suddgummi på mig för att jag skulle vakna. Skratt, retningar och ordkastningar ett par sekunder. Sedan, gravallvarliga återgick vi till vårt eget igen. Underbart! Haha!
Fredag morgon gled jag in i mitt med en gång. Ytterligare en hög med papper att sortera och bilda mig en uppfattning om. Nu när jag hade det i fingrarna tog det inte lika lång tid som gårdagens sortering.
Fick också pröva på att mata in underlaget i bokföringsprogrammet för Föreningens Göteborgsförening. Jag förundrades över hur mycket som satt i huvudet från kursen i våras. Det satt liksom som i muskelminnet nästan.
Tiden flög iväg och helt plötsligt var klockan slagen hemgång. Jag ser fram emot nästa veckas äventyr på Redovisningsfirman.
Med det stundande äventyret i sikte tar Arbetsbiträdet/Kontorsbiträdet helg!
Fika och fältarbete
Mötte upp Bossen och Företagskollegan vid en hållplats i närheten av Iris Hadar en stund innan klockan tio imorse. Vi tog sällskap upp genom trappor, korridorer och diverse kodlåsta dörrar. (Men koden kunde jag sedan innan - sneaky sneaky..). Ganska så exakt tio var vi inne i lokalerna. Introducerade Kollegorna för Deltagarna. Efter att vi hängt av oss och tagit kaffe fick vi slå oss ner runt deras Runda bord. Företaget fick börja att presentera sig och oss då vi var gäster.
När jag tänker efter var det mitt första officiella besök. Det kändes grymt kul att få presentera vad jag sysslade med om dagarna. Det kom som ett rinnande vatten och jag behövde inte tänka efter så mycket. De flesta visste ju redan vad jag höll på med, men de som inte visste fick "man" ju upplysa.
Deltagarna, som var tre av sex stycken, presenterade sig själva på olika djupt personliga plan. Mycket spännande att få höra vad de har för historia och visioner här i livet. Det var en givande timma med skratt och sociala band som knöts.
Efter besöket hos Iris Hadar drog vi till en hållplats i närheten. Där passade Bossen på att gå igenom kvitton med mig. När det både blåser och hänger regn i luften, men visst! Hit me! Hans kvitton är både underhållande och smått mystiska då och då. Jag önskar jag kunde stå bredvid ibland när han utför köpet. Eller klargöra för Hotellet att han inte är Fru Boss, utan en Herr Boss. "Se på honom! Han har ju skägg!" Haha!
Bossen drog hem och jag hängde på Företagskollegan tillbaka till Kontoret. Jag skulle egentligen möta Föreningskollegan i Stan vid ett, men när klockan var kvart över elva kunde jag lika gärna ta lunch på Kontoret ihop med dom.
Varken jag eller Företagskollagan hade lunchlåda med oss, så vi drog till det lokala Pizzabudet för deras "berömda" pastor. För att spara tid hade vi ringt och gjort en beställning redan innan vi klev på bussen i Stan. Kyckling med currysås och pasta.
Väl framme på Kontoret upptäckte vi att de hade blandat ihop våra beställningar. En med Ananas och en Utan Ananas. Ingen av oss är bacillrädda så vi bytte bara folieformar med varandra. Efter halva måltiden brister Företagskollegan ut "Sås? De brukar ha mer sås, eller hur?". Efter att jag konstaterade att min låda bestod av Banan med lite kyckling och lite pasta kom vi överens om att Pizzabudets priser inte var av denna värld. Vi tar Lunchrestaurangen vid ett annat tillfälle. Pizzabudet har gjort bort sig.
Föreningskollegan ville skriva klart det hon höll på med innan lunch, så jag fixade Bossens kvitton med honom i luren. Ytterligare skratt och skämt. Det är nog en av mina bästa arbetsuppgifter. Jag skojar inte!
Efter många om och men kom vi iväg. Vi hade fått i uppdrag att kolla upp en lokal på Biblioteket som ska användas vid en aktivitet i oktober. Efter det drog vi till nästa objekt där vi skulle kolla upp ett speciellt övergångsområde vid Sportarenan som tydligen är helt makalös. Vår uppfattning var inte den samma och det ska rapporteras tillbaka till Styrelsen. Däremot gick vi förbi en Korsning där endast högerreglen styr. Om sanningen ska fram, det är många bilister och cyklister som inte vet vad högerregeln innebär. Det kan bli farligt! Aktiviteten som är planerad får nog flyttas till Korsningen istället för Sportarenan.
Följde Föreningskollegan till en närliggande spårvagnshållplats där vi skiljdes åt för dagen.
Torsdag och fredag kommer bli spännande. Då spenderas båda passen på Redovisningsfirman med arkivering, sortering och kanske lite bokföringsuppgifter. Yay!
Framförhållningen får avsluta dagen!
På andra villovägar
Föreningens systerförening ringde för ett par veckor sedan med en ledsagarförfrågan. Miljöombyte och erfarenhet säger jag absolut inte nej till, så jag hakade på. En grupp medlemmar skulle på en keramikkurs och cirkelledaren behövde en assistent för två tillfällen.
Det blev tre trevliga studietimmar med fyra av sex stycken deltagare. Jag var mest skickebud mellan hyllorna. Hämta svampar; hämta brickor; Rebecca, hämta lite mer lera; Rebecca, hämta... Och så vidare. Mot slutet när deltagarna fick skapa lerlöv fick jag den stora äran at hjälpa till med utskärningen av lövet i leran. Pilleri! Tur för mig och dom att jag fick MVG i Estetisk verksamhet!
Om en vecka gör vi om det! Yay. Miljöombyte var det ja... Det är en vecka dit, det kan jag trösta mig med iallafall.
Notisen, eller vad jag ska kalla det, får avsluta villovägs-dagen!
Måndagsångest
Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Dagens arbetsmoral har fått pushas på lite av samvetet. Jag har haft att göra, har även skapat mig en uppgift som kan vara nödvändig inför onsdag.
Idag är enda dagen jag kommer vara på kontoret den här veckan. Imorgon ska jag iväg på ett ledsagaruppdrag på annat håll, jobbade ju in den dagen förra veckan som bekant.
Onsdag ska vi på Företaget ut på besök hos Iris Hadar, redan kl 10 på morgonen. Eftermiddagen spenderas ihop med Föreningskollegan. Vi ska bland annat besöka en lokal och ett par övergångsställen. Fältarbete – underbart!
Torsdag och fredag spenderas på Redovisningsfirman för lite avlastning. Ska bland annat arkivera, sortera den löpande bokförningen och allt efter som dyka in och sköta lite bokföring. Det ser jag verkligen fram emot.
Varken jag eller Föreningskollegan har varit på bushumör idag, men det verkar Projektledaren ha struntat i lite. Jaja, det kanske är hans sätt att hantera sin egen måndagsångest. Sucka och/eller skaka på huvudet åt det, det är det enda man kan göra. Kanske skrattar vi åt det imorgon, eller i mitt fall – nästa vecka när vi ses igen.
Det konkreta jag har gjort idag är ganska uppspaltat. Föreningen fick en leverans från Fraktbolaget imorse – de skötte sig, duktigt jobbat! Riva upp kartongen och lägga in massorna i Kopieringsrummet. Projektledaren och Ordföranden för Göteborgsföreningen ville ha lite hjälp med att spela in sina ordföranderapporter till Föreningens medlemstidning. Lösningen var enkel, trycka av knapplåset.
Inför besöket på onsdag översatte jag en folder vi ska ha med oss till punktskrift och punktade även den samme – fick en snilleblixt och bara gjorde det. Jag älskar när jag är innovativ, säger Ödmjuka Arbetsbiträdet.
Har tillbringat senare delen av eftermiddagen med telefonterror av diverse personer. Däribland min Boss. Vad det gällde tar jag inte upp här, både för att det inte hör hit och för att om jag skulle skriva något just så skulle det bara vara elakt och upprört. Så – därför släpper vi det!
Eftermiddagsfrustrationen får avsluta dagen!
Vi hörs i veckan, men då bloggar jag hemifrån.
Även Arbetsbiträdet lär sig något nytt
Jobbar relativt tidigt pass idag. Ibland är det skönt att ha eftermiddagen för privatlivet. Annars föredrar jag nog eftermiddagspass.
Ett utskick med inbjudan till Föreningens höstkurs ska iväg idag. Jag fick den stora äran att skriva ut adresslappar och gick därför in i registret på uppdrag av Föreningskollegan. Fick fram en lista för etiketter och precis när jag hade skrivit ut sa Föreningskollegan att jag hade kollat i fel rubrik. Ett län fattades nämligen… Suck! In igen och göra om det. Trycka i rätt rubrik den här gången. Japp, då lärde jag mig något nytt med.
Klistra på rätt kuvert – det är olika storlek för svart eller punkt, skriva ut svart, översätta till punkt och skriva ut det, lägga ner i kuvert, frankera. Well, you know the drill!
Det kommer nog ta större delen av min fredag.
Igår gjorde Föreningskollegan ett punktskriftstest på mig där jag fick se flirtkulor ligga som i en bokstav i en äggkartong. Jag gissade rätt på bokstaven R. Senare på dagen bad jag henne förvarna mig med kommandot Blunda. Måste ju känna mig för, annars hjälper det inget. Jag kan redan navigera hyfsat med hjälp av synen, men det är ju inte rätt väg att gå. Så idag, kom hon ut från sitt kontor och ”beordrade” mig att blunda. Jag fick känna och kände uppenbart ett G. Kul!
En medlem kom och hade planeringsmöte med mina två Kollegor. Innan han skulle gå ville han köpa en Föreningströja. Han rotade lite själv en stund men bad mig leta mer efter rätt storlek. Jag körde ner näven och drog upp en tröja från botten av lådan och hittade storleken med en gång. ”Jasså, du hittade en med en gång du…” ”Men du, vet du varför?” ”Nej..” ”För att jag är bäst.”
Haha! Snacka om Ödmjuka Arbetsbiträdet.
Ödmjukheten får avsluta dagen och arbetsveckan.
Nästa vecka blir som vanligt igen. Inga mer 8-timmarsdagar på länge! Veckan är redan planerad med vissa saker. Besöka Iris Hadar, dra på utflykt med Föreningskollegan där vi ska kolla på en lokal och ett övergångsställe inför aktiviteter.
Trevlig helg!
Inventering!
Fick den stora äran idag med att öppna Kontoret. Trodde jag skulle få käka själv också, men Företagskollegan dök upp just när jag skulle stoppa gaffeln i munnen. Vi lyssnade på ett reportage från Radion om Stasi och en kvinna som dyker ner i den komplotten och vidare på Lunchekot. Ekot bjöd på en politisk diskussion mellan mig och Företagskollegan – alltid lika bildande och spännande.
Inventering av både mappar på datorn och våra fysiska förbrukningsmaterial i Kopieringsrummet pysslade jag med först. Bland annat lade jag till en mapp på Servern för Företaget där våra punktskriftsuppdrag kan sorteras. Gjorde en skrattretande upptäckt bland hyllorna i Kopieringsrummet. I somras var det panik efter plastfickor till arkiveringen och Föreningen fick så klart beställa nya och fler, egentligen inget fel med det. Är det slut, ja då får man göra något åt saken och beställa in mer. När jag rotade runt i hyllorna, räknade på fingrarna och skapade mig en överblick fångade en anonym och ganska platt papperslåda min uppmärksamhet. Jag var bara tvungen att kolla vad det låg i den. Men dra mig baklänges fem gånger om! Vad låg inte där om inte flera ”miljoner” plastfickor? Alltså, skrattretande värre måste man leta efter på Månen tror jag. Föreningskollegan instämmer, tror jag.
Hur som helst; en beställning på block, pennor och pärmar ska göras. Rota runt på Förbrukningsmaterial-företagets hemsida en stund och sedan ringa deras Kundtjänst. Väldigt smidigt. Leverans av sakerna sker på måndag nästa vecka. Jag hoppas innerligt att Fraktbolaget sköter sig den här gången – sist gick det inte särskilt bra.
Telefonen har gått stup i kvarten. Ett av samtalen trodde jag Bossen stod för, jag övervägde att svara med ”Nej, ring inte nu och stör!” men kopplade bort den tanken fort och svarade min artiga fras som vanligt. Tur var det, för det var inte alls Bossen utan en försiktig gymnasieelev. Hon ville prata med mig om synskador. Arbetsbiträdet kan inte svara på frågan ”Om synskadade lever som vanliga människor?” så Föreningskollegan fick ta över och tackla den intervjun.
I nästa vecka ska Företaget besöka Iris Hadar en snabbis för att visa sig för varandra. En snabb fika där vi pratar om Företaget och om oss själva. Det kommer bli roligt.
Fick i uppdrag av Föreningskollegan att kolla upp olika bussbolag som kan skjutsa medlemmar från Kansliet till Flygplatsen när de ska på Utlandsresa i oktober. Hittade tre mindre bolag och ringde upp de för offert. En av de tre hade ett superpris och jag satte igång en bokning för fullt. När jag nästan var klar ringde Bossen mitt upp i. Han höll också på med bussbokning men hade bara kommit till prisförfrågan, det hade varit väldigt pinsamt att ringa upp ett av bussbolagen och avböja bokningen. Ibland blir det miss i kommunikationen, inte så mycket att fästa sig vid tycker Arbetsbiträdet.
Ja, det har varit en lugn dag.
