Arbetsbiträdet

Jag lägger fokus på gårdagen i det här inlägget då jag hängde med Projektledaren till Låssmeden och till "Internationella varuhuset för möbler bland annat" - en förglömlig dag som slutade gott och de levde lyckliga resten av arbetsdagen där Föreningskollegan hade kaffet färdigt när dom kom tillbaka.

För att hinna med, då vi tänkte härja runt på kollektivtrafiksfordon, började jag arbetsdagen två timmar tidigare än vanligt. Vi hade bestämt möte vid Samlingsplatsen för att gemensamt åka till Låssmeden. Efter en ryckig spårvagnsfärd var vi framme och där jag lämnde min nyckeluppsättning in för kopiering. Det skulle ta en bra bit in på eftermiddagen innan de var klara, men klara för avhämtning innan stängning kl 16 i alla fall.

Vi drog vidare. Började med att hoppa på "fel" spårvagn, men som tur var gick den till en annan hållplats där bussen mot Varuhuset gick förbi, så det spelade ingen roll egentligen. Vi fick oss ett gott skratt när jag vaknade upp och insåg att vi var på fel, men inte så fel ute ändå. Väl på hållplatsen blev det en stund av väntan, men den gick väldigt lätt att slå ihjäl med snack och stoj. Mest stoj, det är ju Projektledaren vi snackar om! 

Knappa timman senare var vi framme vid Varuhuset. Klockan var slagen lunch och vi tog därför lunchrast i restaurangen. Under måltiden snackade vi om varandras planer inför jul och hur vi brukade göra. "Ska du hem till mamma eller pappa?", "efter eller före Kalla Anka?" och en mängd andra likanade frågor.
Jag uppskattar skarpt dom där dagarna när jag får ha en av mina kollegor för mig själv. Det är viktigt att lära känna varandra individuellt också för att få en bra gruppdynamik, tycker jag. Få hitta Projektledaren - Arbetbiträdet-rollen och inte bara Grupp-rollen.

Efter en utsökt köttbullar med mos-måltid gick vi ner en våning för att ragga upp en kundvagn. Han fattade direkt tag om handtaget och skulle tydligen köra åbäket. Jag gnällde som en tvååring, på skämt givetvis, om att jag ville sitta i vagnen. Vi förde allmänt liv och fick blickar från stressade föräldrar och sura gamlingar - men det brydde vi oss inte om, lät dom glo.

Vi lyckades passera en speciell genomgång hela tre gånger under 45 minuter. Vi var inte så strukturerade som vi borde ha varit. Sista gången sa Projektledaren att han kände igen så och då påminde jag honom om att det var tredje gången vi passerade där och vi skrattade åt oss själva.
När vi passerade Barnavdelningen fick jag syn på en söt liten mini-kaffeservis och sa till Projektledaren att vi skulle kunna byta ut porslinet på Kansliet mot det där söta. Han skrattade gott åt det, och tyckte att vi kunde byta ut Företagets egna porslin mot det där också. Tanken på hur förvånade våra kollegor skulle bli fick oss att skratta ännu mer.

Vi fick med oss allt utom två saker. Den ena ska Projektledaren åka tillbaka till Varuhuset imorgon för att införsaffa och den andra får han besöka en annan affär för. Resultatet blev ändå gott. En timma på Varuhuset är nog personligt rekord för mig, jag visste inte att det gick att tillbringa så kort tid där...

Färden tillbaka påbörjades och började med en väntan på 25 minuter. "Så är det här på landet, vettö" sa jag till Projektledaren. Vi satte ner våra kassar och slog oss lättat ner på bänken i kuren och väntade och tjötade. 
På bussen insåg vi att Låssmeden skulle hinna stänga innan någon av oss hann dyka upp. Projetledaren ringde därför och hörde efter för diverse betalningssätt och meddelade att vi kom dagen efter istället. Jag fick det ärofyllda uppdraget att hämta ut mina och det nya paret nycklar. Yay! 

I samma veva smsade Föreningskollegan och hörde efter hur det gick för oss. Jag meddelade att vi snart skulle dyka upp och då erbjöd hon sig att ha kaffe färdigt. Underbar, det är hon alltid! 

Dagen gick till historien som trevlig och givande. Då förenade iallafall jag nytta med nöje! 
På återseende snart!
Hälsningar
Arbetsbiträdet 

Hej kära bloggläsare! (Varning för patetisk inledning...)

Nästan två månader av avsaknade inlägg har gått. Jag kan inget annat än att be om ursäkt för det. Det har bara inte funnits inspiration, tid eller ork över för att blogga. Oktober månad rann ur mina händer fortare än jag anade och nu är nästa hela november gången. Ett sista dödsryck, som jag brukar säga när eftermiddagsfikan är slut här på kontoret, klarar jag nog av innan året är slut.

Till mina eventuellt nya läsare vill jag bara klargöra att det här är en renodlad jobb-blogg. Inga smaskiga detaljer föredras eller detaljer ur mitt privatliv skrivs ner. Det är jag stenhård med.

Det har, trots min inspirationsbrist, hänt en del grejer här. Både i mitt arbete och på Arbetsplatsen.

För det första, och det viktigaste av ALLT, är att jag numera är tillsvidareanställd! Jag är så himla lycklig över det kan jag meddela. Det är inte många ungdomar i det här samhället som kan skryta med det. Tack Bossen och Kollegorna för förtroendet! Jag hoppas att jag kommer göra ett lika bra jobb framöver som jag tror jag gjort innan. Inga problem egentligen när jag tänker efter, när man trivs så bra som man gör går det mesta som på räls.

Det andra, är att vårt Kontor har fått tillökning. Ytterligare en Projektledare har nu ett skrivbord här. Föreningen har anställt en projektledare för ett Medlemsprojekt under ett halvår. Så nu sitter vi tre stycken på rad och jag delar återigen telefonlinje med någon. Inte mig emot, MedlemsProjektledaren delar jag gärna linje med.

Planerna på att mura in mig, eller rättare sagt bygga mig ett kontor har ännu inte trätt i kraft. Jag väntar spänt. Nu när vi är tre personer som delar lokal längtar jag ännu mer efter en fristad. En simpel sak som att kunna lyssna på lite musik i bakgrunden är nästan utesluten då båda Projektledarna har telefonen som närmsta verktyg. Det är klart, jag kan använda lurar, men då stängs jag in på fel sätt - man ska kunna prata med mig liksom eller kunna ropa på mig. Jag brukar inte få känsliga telefonsamtal, men när de väl dyker upp så är det skönt att kunna stänga in sig och prata mer ostört. Sist det hände tog jag köket som tillflykt, inte särskilt optimalt om jag behöver datorn eller något att anteckna på. Det gäller att faktiskt kunna trolla med både knän och armbågar.
Det gäller också att ha is i magen. Jag är glad att jag iallafall slipper dela skrivbord med någon. Inte för att någon annan gör det här, men ändå!

Under oktober månad lyckades jag fara iväg på två semesteromgångar. I början jag hängde med Föreningen till Turkiet som ledsagare. Fantastisk vecka må jag säga. Inte för att öst tilltalar mig särskilt mycket, jag är mer av en semestra-i-väst-människa, utan för sällskapet. Insikter och bekantskaper, det kan Turkietresan få som rubrik.
Mot slutet av oktober åkte jag på en kort semester - hela tre dagar - till min syster i Glasgow. Helt underbart, den veckobrytaren behövdes verkligen då.

November kan jag inte säga så mycket om. Tiden fram tills nu har gått i rasande tempo. Arbetsvardagen har flytit på utan större hinder eller krångel. Förutom skrivaren då, men den krånglar ju för jämnan så det räknas numera till vardagen.
Snart är det första advent och så även snart jul. I och med min tillsvidareanställning har jag skrapat ihop semesterdagar som precis räcker till i mellandagarna. Det är jag glad för, nu när 2011s jul faller så otroligt dumt... Inga gratis klämdagar här inte. Nä nä... Men jag är glad att det löste sig med semsterdagarna iallafall.

Det får räcka för nu. Jag kan inte utlova inlägg varje dag, men de kommer postas betydligt oftare än vad det gjort. Det kan jag lova iallafall.

Sköt om er i höstmörkret, ta en pepparkaka så ni blir snälla så hörs vi snart igen!