Arbetsbiträdet

För drygt ett år sedan ringde min dåvarande bekanta, vi kände knappt varandra, Alireza mig. Jag blev ganska paff – varför ringer han mig så här mitt på dagen? Inte för att jag jobbade just då, hade precis avslutat en timanställning på Västtrafiks kundtjänst och var arbetslös och rätt så miserabel. I en annan regi skulle jag syntolka för honom och Victoria i Unga Synskadades bokföring. Hade samtalet med det att göra kanske…?

Han hade lite smått panik. Hans dåvarande personal hade sagt upp sig och han behövde ny personal snabbt. Ett nytt arbetsbiträde. Arbetsbiträde? Jag fattade ingenting, men jag sa ja. Jag skulle börja på timmar och på lite oviss tid. Snackade vi veckor eller månader? Det visste han inte då. Men som arbetslös var jag väldigt tacksam för jobb – oavsett framtid.
Vi träffades några dagar senare på Redovisningsfiman för att fixa bokföringen. På busshållsplatsen på vägen hem frågade han mig om mina tankar på timlön. Jag kände mig tuff och krävde samma som Västtrafik hade gett mig. Han hummade till svar och sa att han fick räkna på det och återkomma.
Jag ångrade mig nästan i samma sekund och kände mig dum och lite kaxig, men sagt var sagt – bära eller brista. Han ringde samma kväll och accepterade. Jag pustade ut och kände en vinnande känsla inombords. Veckan därpå skulle jag börja.


Jag möttes av Victoria (Oja), min underbara kollega, som fixade min e-post och allmänt körde in mig på arbetsplatsen.
Jag kastades rakt in i årsmötesruschen för Unga Synskadade Väst. Röstkort skulle punktas, nu – nu! Jag visste inte hur man gjorde... Problemet var att det var bara ”min” dator som hade programmet för punktskriftsskrivaren. Oja fick stöta in igen och snabblära mig. Det var en tuff första vecka. Men jag tog mig igenom det. Jag var så trött varje kväll och helgen efter första veckan spenderades i lugn och ro för reflektion och vila.

Veckan gick, veckan därpå gick också. Jag fick egna nycklar och introducerades till öppning-/stängningsrutinen med larm och tillhörande moment. Veckorna blev till en månad. I mitten på april ville Alireza ha ett litet utvecklingssamtal med mig. Jag minns att jag var lite uppskruvad. Hade jag arbete eller inte efter? Var han nöjd med min insats?
Jag hade skämtat med min mamma dagarna innan att jag hade som en baktanke att göra mig så oumbärlig att han inte kunde släppa taget om mig – men hade jag lyckats med det i verkligheten?
Alireza är aldrig långt ifrån skratt och det är jag glad över, han kan konsten att lätta upp stämningen. Men den dagen – så fort han stängde dörren efter sig till Allrummet var det stenansikte och gravallvarlighet över hela min chef. Det kändes som om det gick i slow motion. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, satte han sig ner vid bordet. ”Jaha, hur trivs du då?” frågade han mig. Jag sa sanningen – det var enkelt, jag trivdes som fisken i vattnet. Han hummade och ja-ade. ”Skit vad nervös han gör mig!” for igenom mitt huvud.

För första gången i mitt liv erbjöds jag en provanställning. Jag jublade inombords. Maj till och med oktober, det skulle bli en fantastisk sommar med andra ord. Månadslön, vettiga arbetstider, lagstadgad semester. Min första officiella semester!
Men han hade ett krav, jag måste gå en kurs i bokföring.

Redan samma kväll satt jag som en dåre och letade efter utbildningar lite var stans. Jag hittade en passande på Folkuniversitetet. Den skulle börja kort därpå, det fanns även en kurs senare i höst. Jag ringde Alireza för att bolla med honom men han svarade inte. Typiskt! Kände mig våghalsig och anmälde mig därför till kursen, också här – bära eller brista. Sådana kunskaper kunde jag ha nytta av privat om det skulle falla. Han ringde tillbaka efter ett tag och godkände.
I två månader knegade jag vid skolbänken och försökte hitta nya fack att placera ut all ny kunskap i. Två förmiddagar i veckan innan jobbet. Långa dagar… Men det var mödan värt. Det är kunskaper som gynnar både företaget och mig.

I samma veva som jag fick min provanställning började den nya ombudsmannen Catarina (Catta) på US Väst. Dealen mellan mig och Alireza var om hon fick ”fast” snabbare än sex månader så skulle även jag få det. Det fanns liksom ingen anledning att dra ut på det tyckte han. Jag höll med, åh vad jag höll med.
Catta kände jag ytligt från US olika aktiviteter. Men vi växte fram som nära kollegor och nu mot slutet även som nära privata vänner.

Runt midsommar hade vi en after work för arbetsplatsen. Jag vet inte hur jag och Catta gled in på ämnet, men vi diskuterade hur jul och mellandagarna skulle se ut. Hur mycket gratis ledighet skulle det bli. Till vår besvikelse skulle julen och mellandagarna 2011 falla väldigt ofördelaktigt. Alireza och Oja blev lite trötta på oss. Men vi gillade att planera. Fast vi kunde hålla med om att ett halvår innan var lite, lite, att ta i.

Sommaren var lugn och spenderades ganska ofta ensam på kontoret. Men det var inga problem – jag hade mina uppgifter. Oja hade mycket semester och drog till bland annat Gotland. Catta hade en del hon med. Men hon var inte borta lika mycket som Oja, det var en tröst i tillvaron.
Under våren hade Oja samlat på sig massvis med e-poster som hade studsat. Mitt jobb var att leta reda på nya aktuella adresser. Det var ett knegande utan dess like. Mad research scills. Men jag var aldrig sysslolös. ”Har du mycket att göra?” kunde Catta komma och fråga. ”Det är relativt”, svarade jag tillbaka. ”Men det är inget som brinner just nu…”. Mot slutet, innan min egen semester, hade jag nedräkning på mina ”älskade” studsar. Vi utvecklade en slags hatkärlek. Jag jublade när den sista var klar. Vilken sommar…



Jag skulle ha semester i tre veckor. Min första semester, som jag längtade!
Men något kom i vägen. Redovisningsfirman behövde hjälp med att bocka av medlemsavgifterna som hade kommit in på Plusgirot. Alireza trodde att det skulle ta ett par dagar, max. Det var i veckan innan min semester. Men det var så stort. Jag fick ta första semesterveckan pö om pö. Lägga på en dag när jag insåg att jag inte var klar. Hela den veckan gick.
Egentligen gick det ingen nöd på mig. Jag jobbade knappt halvtid då och var ute genom ytterdörren till kontoret innan jag hann reagera igen. Jag hann med lite halvsemester ändå. Dessutom, veckan jag skulle med till Turkiet på US Väst utlandsresa blev då under semester istället för tjänstledighet. Det gjorde inte alls ont.

I början på september fick jag en ny kollega. Projektledaren för US Skåne, Mathias. Jag gick upp i tjänstgöringsgrad och fick sätta mig in i en ny verksamhet. Men det var inga problem. Det var jätteroligt. Ytterligare en kollega att köra med. Men han är rätt duktig på det själv – practical jokes är han grej.

2 oktober åkte jag med US Väst till Turkiet. Vilken härlig semestervecka det blev! Alla mina kollegor var med i olika konstellationer, allt från deltagare till kursledning. Jag själv var med som ledsagare. 
I samma veva gick jag över i tillsvidareanställning på Framgången. Jag var återigen överlycklig. Min första fasta anställning någonsin. Helt fantastiskt att få det förtroendet från Alireza och att mina kollegor uppskattar det jag gör.
Hela oktober månad präglades av smått stress och överplanering. Varje dag var full, varje helg var full. Var det inte jobb så var det SRFs kongress eller en US Väst-aktivitet. Inte mig emot, men både jag och Catta såg fram emot lugna november. Oktober 2011 går till historien som en fullspäckad månad.

November och december flöt på. Då jag jobbar halvtid dealade jag med Alireza och kollegorna så att jag kunde jobba ihop till ledighet i mellandagarna. Hade dessutom fyra semesterdagar från när jag blev tillsvidareanställd.

2 januari var jag tillbaka i kontorsstolen men nya tag och mycket inspiration. Vi på Framgången återupptog våra Strategimöten som legat nere under att par år. Varje månad ska vi träffas och se över vad vi har gjort och planera nya punktinsatser och projekt. Det känns som om jag får mer inblick och vävs in i uppgifterna, mer än bara mina egna uppgifter som arbetsbiträde. Personligen gillar jag det!
Vår Facebooksida fick sig en spark också och vi lägger ner mycket tid på att förvalta den informationskanalen. Det ligger i tiden och Framgången vill vara med vid fronten.

Jag får hopp om arbetslivet när vi inleder kontakt med två potentiella kunder. Vi träffas och snackar igenom deras behov och vad vi kan erbjuda. Tyvärr går det inte som planerat och intresset svalnar. Men det gäller att inte deppa ihop över det. Se det som en erfarenhet. Nu vet vi ännu mer vad vi kan trycka på vid kommande kundbesök hos just den typen av kunder.

Inför ruschen med att årsmötesinbjudan för US Väst fick jag bevisat för mig och för alla andra att jag hade lyckats göra mig oumbärlig. Men det var inget jag jublade över – ville inte att verksamheten nästan skulle rasera på grund av det.
Jag var sjuk ett par dagar. Etiketter till brevutskicken skulle skrivas ut och givetvis skulle inbjudan även punktas. Det blev smått panik. Som tur var kunde jag komma till jobbet dagen efter Catta ringde, det var absolut i sista sekund breven skickades.
Så fort det var klart satte jag mig och gjorde överpedagogiska lathundar för både etikettutskrifter och punktprogrammet, maskinen och utskrifterna. En sådan situation skulle inte få uppstå igen.  

I mitten på februari blev Mathias tjänst som projektledare förlängt till december 2012. Det betyder att även jag får fortsätta som hans arbetsbiträde. Garanterat halvtidstjänst hela året, det är inte illa det!



Under februari och mars är en kampanj för Punktskriftsmenyer i full gång på Framgången. Det är mycket att göra och det finns ingenting som heter ”jag har inget att göra”. Inte för min del i alla fall. Det är varken superbråttom eller överväldigande, men jag har att göra. Kampanjen lanseras 1 april och löper på till maj och juni. Hela våren är präglad av hårt arbete och sälj-sälj-sälj!

Ett år på Framgången. Jag har fem stycken olika avtal i stegrande ordning i Framgångens avtalspärm. Det är mer än någon annan anställd, enligt Alireza. På så kort tid dessutom. Det har varit en fantastisk arbetsplats att få växa på.

Tack Bossen, tack kollegorna för det här året. Jag ska jobba på att göra mig lagom oumbärlig, jag lovar!